Förvirrad och ledsen

Jag är förvirrad och ledsen. Men jag vet inte riktigt varför. Därför skriver jag nu för att veckla ut mina tankar och känslor i skrift.

Min pojkvän har flyttat temporärt hem till ett par kompisar. Jag är rädd att han nu glömmer mig och inte prioriterar mig högst längre. Att han hellre vill umgås med de och inte tar med mig i planerna. Barnsligt, jag vet, men det är så jag känner och då är det lika bra att acceptera det. Vad mer kan jag göra?

Han ringde nyss. Då berättade han att han skulle på fotbollsmatch ikväll. Jag blev besviken, för jag ville ju träffa honom. Jag sa inte att jag ville vara med honom, jag lät det passera. Och istället leker jag drama-queen och säger att jag inte mår bra, att jag är ledsen. Varför säger jag inte att jag vill träffa honom? Vad är jag så rädd för?

Jag är så rädd för att han ska lämna mig. För just nu känner jag en sån enorm kärlek för honom. Men jag är rädd, att när han ser min kärlek och jag ger den, så skrämmer jag iväg honom. Jag är rädd för att han inte kan ta emot mig. För någonstans känns det som att han inte är kapabel att fånga mig när jag ger. Därför ger jag inte. Och resultatet blir att jag är ensam i mitt förhållande, för jag begär inte det jag behöver.

Terapi

Idag var jag hos min terapeut. Vi pratade om tiden jag hade varit hos henne och hur mycket som har hänt med mig under de 5 åren (varav med 1 års mellanrum när jag bodde i Asien) jag har gått hos henne vecka ut och vecka in. Hon sa, klok som hon är att:

”Somliga går i terapi för att rädda sitt äktenskap, andra går för att lära känns sig själva.”

Jag tog det som en komplimang. En stor komplimang.

Jag frågade henne om hon kan se vilken patient som kommer att gå 10 gånger och vilka som stannar i år, om det går att se redan i början. Det kunde hon. Vissa människor vågar inte gå djupare. Jag frågade henne därefter om hon kunde se på mig första gången jag satte mig i hennes stol, 21-år gammal. Då svarade hon:

”Jag kunde redan då se att du skulle vara en sån som vågade stanna.”

Att acceptera sig själv

Det är inte lätt. Oftast har jag insett att jag blir irriterad och arg på andra, oftast mina vänner. Men det handlar oftast inte om de. Istället har man speglat en sida av sig själv som man har begravt, någonstans långt ner i sitt innersta. Begravningsceremonin har redan ägt rum och man vet oftast inte ens om det.

Senaste tiden har jag försökt reflektera vad som gör att man blir så arg, avundsjuk eller irriterad på sina vänner. Läs gärna mitt senaste inlägg som heter ”Vad är en bra vän?” Jag tror inte att svaret ligger hos mina vänner. Eller att svaret är att jag måste ändra på de. Hemligheten ligger inom mig. De visar mig sidor som jag inte tycker om hos mig själv och en projicering sker.

Jag vill inte se. Vill inte.

Men kanske det är en befrielse om man vågar konfrontera, vågar möta sin rädslor för att se. Kanske det är läskigare och gör ondare att hålla ögonen stängda, än att möta ljuset och sanningen. Det kanske inte är så farligt.