Långsam förälskelse

Rädd, rädd, rädd. Åh vad jag är trött på att vara rädd i relationer. Att inte lita på mina egna intuitioner, känslor och tankar. Istället fokuserar jag på honom. För att förtydliga, jag har börjat dejta en ny kille. Jag gillar honom riktigt mycket. Han är inte som andra jag har träffat. Han ger inte upp hela sitt liv för mig. Nej, han stannar kvar i sitt eget liv och prioriterar det lika mycket. Jag tror att det är bra för mig. Han utmanar mig som ingen annan har gjort tidigare. Det gör ont, för han utmanar mig att växa. Den känslan har aldrig drabbat mig, att JAG måste skärpa till mig.

Rädslan handlar om att jag inte kan kontrollera, att jag inte har kontrollen över honom denna gång. Och då blir jag rädd, överanalyserar och trycker ner mig själv. Istället borde jag bara se var saker och ting leder. Att låta denna process ha sin gång och lita på processen, inte kontrollera.

Jag bara hoppas att jag klarar det, att jag inte blir förblindad av min perfekta lilla mall av hur saker och ting ska se ut. Min mall säger att en kärleksrelation alltid inleds med att man träffas dygnet runt i början, annars är det inte förälskelse. Då tror jag helt plötsligt inte att han är intresserad, trots att han säger det. Jag börjar nu sakta men säkert inse att det kan vara nyttigt att inte rusa in i något förrän man faktiskt lär känna någon innan.