Jag har börjat ifrågasätta mina vänner. Jag har många olika typer av vänner. Jag tycker om att det finns en blandning i mitt liv, jag behöver olika sorter för att stilla alla mina olika behov. Men trots att jag har en del vänner så känner jag mig ensam just nu. Jag känner inte att det finns någon jag kan dela mina innersta tankar med eller i alla fall inte någon som skulle förstå. Och i den tomheten, känns det som att jag är den enda på denna jord som känner så. När jag går runt på stan eller pratar med jobbkompisar så verkar det som att de inte ifrågasätter saker och ting eller att de aldrig känner sig ensamma. Det är naiva tankar och jag vet att de inte stämmer. Jag romantiserar andras liv och trycker ner mitt eget. Och genom att göra så vinner jag ingenting annat än att jag själv mår dåligt.
Men det är svårt när man har vänner som har varit med en lång bit på min resa som jag börjar ifrågasätta och kanske till och med känner att jag inte längre vill ha i mitt liv. Det är sorgligt. Men samtidigt nödvändigt. För om en vän inte ger dig något utan bara tar, kan inte ett möte uppstå. Den ena kommer vara olycklig, för alla människor behöver känna att det är någon som lyssnar och som vill ge.
Jag har börjat inse att jag väljer (omedvetet, numera medvetet) vänner som bara pratar om sig själva. Tar all plats och är egentligen inte så intresserad av mig. Då kan man ju fråga sig – varför gör du det? Det verkar ju dumt? Men så enkelt är det inte. Vi människor väljer omedvetet (oftast) saker som vi känner oss trygga med, oavsett om det är bra för oss eller inte. Jag är ju ”van” att hantera såna typer av vänner. Jag känner mig trygg i att ”ge” men inte att ”ta.” När sedan insikten om detta beteende kommer till ytan så måste jag börjar rensa bland mina vänner. Och det gör ont. Och det är ensamt.
Den Obotliga Ensamheten 