Så mycket dimma

Vit rök och endast siluetter av känslorna syns. Mina ögon lyckas inte se vad som är jag och vad som är han. Vilka känslor är mina? Vilka är hans? Är det bådas? Vad ska jag göra av det?

Demonerna spökar. De finns där runt hörnet hela tiden. Förstör jag för mig själv? Eller har jag min rätt att känna mig ledsen och besviken över hans spelkort? Vill han inte att jag ska känna mig trygg med honom? Borde jag inte göra det?

På bara ett ögonblick kan allt förändras. Stå på spel. Jag vill ha vardag, trygghet, tristessen och den enkla glädjen. Men att låta mig vila i det är för mig en omöjlighet. För jag borde fly härifrån. Jag känner lukten av branden och röken på långa vägar. Är det signaler? Eller bara mina demoner? Borde jag packa och säga ”du älskling, tack för allt, men jag är inte redo? Inte redo att släppa mitt kontrollbehov, mina tankar och illusioner, mitt behov av spel och bekräftelse”? Eller borde jag stå fast och våga vara kvar när jag känner mig osäker?

Min bild av kärlek är inte längre så sockersöt. Den är kall, otrygg och ensam.