Hm…inte mycket man kan säga efter inatt. Suck! Som vanligt hamnar vi i säng med varandra. Så svårt att bryta. Och nu är ångesten på besök, troligen hela dagen. Tur att man ska ner till Gotland och inte sitta på jobbet och fundera för mycket.
Känner lite skuld för M. Det har ju för fan inte ens gått 2 månader! Hämnd. Eller?
Min far ringde idag. Han är så rädd. Han satt på Heathrow, påväg till Indien på något möte som vanligt. Klockan var 11 på morgonen och han lät som vanligt lite berusad. Troligen för att han är så rädd för att ens ringa sin dotter. Men det värmde att han ringde. Jag blir glad då.
Min far är narcissist och otäckt lik min ex-pojkvän. Det har jag egentligen känt så länge, men inte velat se på riktigt. Nu ser jag det. Och därför kan jag inte vara något annat än tacksam mot M. Han har gjort mig en sådan tjänst. Att nu kunna ta tag i detta oerhörda mönster, att bryta det, tillsammans med min terapeut.
Så det finns hopp, och en massa kärlek i framtiden!
Imorgon bär det av till Gotland. Då får jag äntligen träffa min underbara systeryster.
Såg precis ett avsnitt av Dr Phil. Enligt en hel del studier av varför vissa människor kommer försent har man kommit fram till att det endast handlar om en hel del arrogans. Att man tror att världen kretsar kring dem. Där ser du M!
Nää, idag är inte heller en bra dag. Känner mig ledsen och melankolisk. Och framförallt ensam. Det känns förjävligt att han kommer hem efter helgen, orkar inte se honom på gatan hand i hand med en annan tjej. Orkar inte det. Han har kränkt mig tillräckligt. Dessutom inkräktat på mitt territorium, mitt hem. Han bor ju så nära.
Jag lunchade med en gammal barndomskompis idag. Det var faktiskt riktigt kul! Vi har haft våra perioder där vi inte riktigt förstår varandra, men den här gången kändes det mer äkta. Mer på samma plan. Jag gillade henne. Vi får se om vi fortsätter ses, jag hoppas det. Iaf så satt vi och pratade om allt möjligt, framförallt om att bli behandlad illa av sin pojkvän, men att man fortsätter ta det. Man nöjer sig tillslut bara med smulorna som kastas till en.
Jag berättade om att han hade bett mig att inte räkna med honom förrens efter 21 på vardagarna. För han ville inte behöva stressa hem eller tja, kanske behövde han träna. (Vad fan e det? Ja, inte kärlek iaf.) Anywho. Min vän började då skratta högt på andra sidan bordet. Och tillade ”Va fan, det är ju precis som med mig och Clas! Och det är fan inte ok.”
Nä det är fanumig inte ok. Och det är inte den kärleken jag söker.
Vi småpratade lite mer och sedan kom vi in på dessa pojkvänner igen. Jag berättar att mitt ex var väldigt storstadskåt och Stockholmskåt. Han gillade Stockholms ”fame,” vill nog helst av allt bli en uppskattad programledare med hela svenska folket. Ja, eller nått sånt. Iaf finnas med bland vimmelbilderna. Då frågar min nya fast gamla vän ” Var kommer han ifrån egentligen?” Jag svarar med staden, som är en liten jävla håla i Sverige. Hon skrattar ännu mer ”Småstadskomplexet!” Och till och med det har jag försökt förneka. Såklart! Det var ju så uppenbart när hon sa det. Jag trodde HAN var annorlunda, han var inte en sån, han hade ju rest. Sett världen. Men han är ju faktiskt en sån, som står i kö in till Spyan och som nästintill skryter om att man har beställt en limousin som står och väntar. Och det är faktiskt inte alls något för mig.
Men säga vad man vill om separationer men man vinner en massa också. Nya och gamla vänner. Tack för det!
Jag har en konflikt i mitt huvud. Jag känner mig så mycket gladare utan honom. Jag ser fram emot saker, vill träffa andra människor och ser framförallt hur jag faktiskt är värd en sådan mycket bättre kille. Som ser mig. Som ser min humor och min förvirrring. Som kan visa mig en ny tanke och känsla. Och som framförallt inte är så rädd.
Men i alla dem tankarna dras jag mot den mer destruktiva tanken. Tanken av honom med en annan tjej. En tjej som är mer öppen och som tar en massa plats. Som enligt honom kallas för ”självsäker.” Som också vill gå på kändisfester. Och drömmen är att flyga runt hela världen och skriva eller tja, förhoppningsvis fotografera. Detta var hans önskemål till mig. Men nej tack! Jag har farit runt hela världen sen jag har varit 0 år gammal. Jag har bott och rest och flytt. Och letat efter ”lyckan” på alla platser förrutom mitt hem. Och jag börjar bli lite väl gammal för att fly vardagen. Jag har jobbat för länge på mig själv för att tro något annat. Jag är inte lika naiv längre och jag är faktiskt redo att hitta någon som vill dela den med mig.
Jag mår så bra just nu! Vad är det som händer?
En liten saga om att utvecklas från Kay Pollaks bok ”Att Välja Glädje.”
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ramlar i. Jag är förlorad. Jag är hopplös. Det är inte mitt fel. Det tar en evighet att finna vägen ut.
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas att jag inte ser det. Jag faller ner igen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats! Men det är inte mitt fel. Det tar fortfarande lång tid att komma ut.
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana. Mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag kommer ur det omedelbart.
Jag går samma gata ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag går vid sidan av hålet.
Jag tar en annan gata.
Jag var på match och middag med min nya vän. Vi diskuterade mycket och hade många bra samtalsämnen. Han hade tänkt till, funderat och funderat lite till. Han var inte rädd för olika ämnen som relationer, destruktivitet, familj och barn. Han kunde vara seriös men ändå se en viss humor i saker och ting.
Vi pratade om sökande; om människor som söker hela tiden. Jag sa att jag är en stor sökare. Han svarade: ”Men du, du har ju redan det du söker framför dig. Men du ser det bara inte.”
Och han kanske har rätt. Jag kanske bara ska släppa. Och bara låta saker och ting vara. Låta det komma till mig. Det liv jag vill leva. För det är ju egentligen såna enkla saker jag söker, som faktiskt redan finns eller är på gång.
Tung dag idag. Det river i själen av saknad. Saknad av honom. Jag längtar efter hans kramar och hans varma bröst. Hans enormt jobbiga skämt. Hans närvaro. Och lukt. Men han har valt att inte stanna. Att gå vidare utan mig. Det gör ont.
Svider.
Men samtidigt i alla dessa känslor av smärta kan jag inte låta bli att se mitt eget tvivel under den tiden vi var tillsammans. Jag hade många perioder där jag kände att jag kanske inte ville stanna kvar. Att jag ville ha någonting annat, något mer. Men jag valde, som vanligt, att kämpa. Och jag är glad att jag vågar kämpa. Att jag vågar känna kärlek. Den här gången. Att jag har växt så pass mycket att jag inte förtvivlat går därifrån för att förhindra att bli sviken. Att jag vågar leva. Att jag är en person som gillar tvåsamheten. Insikter ploppar alltid upp när det gör som ondast.
No pain, no gain. Eller?
Men längtan av honom är stor idag. Och då får det väl vara så.
 | monster81 om Kontroll = Ångest, och så lite… |
 | En läsare om Kontroll = Ångest, och så lite… |
| monster81 om Förälskelsen är smartare |
 | Hanna om Förälskelsen är smartare |
| monster81 om Grrrr… |
Den Obotliga Ensamheten 