Sewing up a wound and leaving the bullet inside

Eftersom jag har gått i terapi i många år; dels av ett stort behov och av ett enormt intresse, har jag lärt mig mycket. Jag är bara en elev än så länge, men jag kan och förstår varför vissa saker har varit så viktiga för mig. Jag tror att det är nödvändigt för oss alla att titta på delar av sin barndom. Identifiera den, ta på den, känna den en gång till och släppa den fri. Fri men för alltid en del av dig. För vi har alla haft en ”konstig” barndom även de som påstår att den varit perfekt, för hur ”konstigt” är det inte att ha en perfekt barndom? Vad har man lärt sig då? Efter ett par år av terapi hittade jag Jane Fonda’s bok. Jag var till en början ganska skeptisk. Men jag omfamnade boken och kunde inte släppa den. Hon beskriver processen så väl:

”I have learned to forgive my parents their shortcomings. I hope my children will forgive me mine. But forgiving before you’ve faced why forgiveness is needed is like sewing up a wound and leaving the bullet inside. Forgiveness can’t happen until we have gone back to the dark place and experienced the feelings that have been unacknowledged since childhood, named them for what they are, and then separated from them. Taking this journey back in time requires courage.”

Jag är så glad att jag har vågat vara modig. För trots smärtan och rädslan har jag vunnit så mycket mer och kan välja min väg, med medvetna ögon. Och jag hoppas och tror att fler vågar göra det. För vad är det värsta som egentligen kan hända?

Kontroll = Ångest, och så lite om svartsjuka

Åh vad jag älskar att få nya insikter. Att kunna identifiera saker för vad de är och skiljas från det som gör mig ont. Som mitt kontrollbehov. Jag inser nu att det bara skapar ångest. Det är inte sant, det är falska känslor och därför framkallar jag en massa ångest i min kropp. Istället för att se sanningen direkt. Det är svårt!

Jag behöver hitta min balans. Mellan glädjen, sorgen, ilskan och tristessen. Hitta ett utrymme där allt det får plats.

Jag inser nu varför jag var så enormt svartsjuk i mitt senaste förhållande. Jag blir besviken. Och istället för att se sanningen igen om vad som gör mig besviken går jag in i svartsjukan. Som bara är destruktiv för mig. Jag var besviken på M för att han inte räckte för mig. För att han saknar mycket av det jag behöver. Och istället för att se det, och fråga mig själv om jag vill stanna kvar i ett förhållande med honom eller inte, så skriker min kropp med svartsjuka. Antagligen för att indirekt få mig att gå därifrån. För det var väl det jag försökte undvika.

Och eftersom M ville att jag skulle ta ansvar för hans självförtroende och sexualitet, som jag inte gjorde, eftersom jag vill ha mer än så i en man, så valde han att hitta det hos sin närmaste tjejkompis. Som kunde ge det till honom. Min terapeut bara jublade och sa ”Åh, grattis! Du ska vara glad för att du inte kunde ge honom det, för det är inte din plats!” Så trots att det egentligen var han som gick därifrån tillslut så var det ju indirekt jag som såg till att han inte orkade stanna kvar med mig. För jag kunde inte förmå mig att gå därifrån.

Gråt kära du

Jag vill bara gråta. Men det kommer inte en enda tår. Jag har så ont i hjärtat att jag knappt kan dra ner luft i mina lungor. Jag vill bara andas fritt, men det känns som att mina lungor är fängslade. Och jag vet inte hur jag ska befria de. Inlåsta i en bur av smärta och för litet utrymme. Sorgen och mitt onda hjärta förgör de.

Det känns som att jag har så mycket känslor. Men de är begravda men fortfarande levande i min kropp. Vet inte hur jag ska locka fram de, tala med de och befria de. Nej, de är inklämda i ett grop långt ner i min kropp. Och allt jag vill är att bara gråta.

Fuck!

Var fan är alla de där bra killarna? Min terapeut påstår att de finns. Jag vet inte vad jag ska tro. De jag träffar nuförtiden är otroligt barnsliga på många sätt. Respekterar inte den andras tid eller för självupptagna. Dessa förbannade narcissister som omringar mig. Dra, jag vill inte ha er längre! Jag vet ju att det är min pappa. Men va fan! Hur ska jag se de där andra? De där som har vågat se sig själva och vågat utvecklas. Som vet vad de vill och varför. Var finns ni?