Kontroll = Ångest, och så lite om svartsjuka

Åh vad jag älskar att få nya insikter. Att kunna identifiera saker för vad de är och skiljas från det som gör mig ont. Som mitt kontrollbehov. Jag inser nu att det bara skapar ångest. Det är inte sant, det är falska känslor och därför framkallar jag en massa ångest i min kropp. Istället för att se sanningen direkt. Det är svårt!

Jag behöver hitta min balans. Mellan glädjen, sorgen, ilskan och tristessen. Hitta ett utrymme där allt det får plats.

Jag inser nu varför jag var så enormt svartsjuk i mitt senaste förhållande. Jag blir besviken. Och istället för att se sanningen igen om vad som gör mig besviken går jag in i svartsjukan. Som bara är destruktiv för mig. Jag var besviken på M för att han inte räckte för mig. För att han saknar mycket av det jag behöver. Och istället för att se det, och fråga mig själv om jag vill stanna kvar i ett förhållande med honom eller inte, så skriker min kropp med svartsjuka. Antagligen för att indirekt få mig att gå därifrån. För det var väl det jag försökte undvika.

Och eftersom M ville att jag skulle ta ansvar för hans självförtroende och sexualitet, som jag inte gjorde, eftersom jag vill ha mer än så i en man, så valde han att hitta det hos sin närmaste tjejkompis. Som kunde ge det till honom. Min terapeut bara jublade och sa ”Åh, grattis! Du ska vara glad för att du inte kunde ge honom det, för det är inte din plats!” Så trots att det egentligen var han som gick därifrån tillslut så var det ju indirekt jag som såg till att han inte orkade stanna kvar med mig. För jag kunde inte förmå mig att gå därifrån.