Långsam förälskelse

Rädd, rädd, rädd. Åh vad jag är trött på att vara rädd i relationer. Att inte lita på mina egna intuitioner, känslor och tankar. Istället fokuserar jag på honom. För att förtydliga, jag har börjat dejta en ny kille. Jag gillar honom riktigt mycket. Han är inte som andra jag har träffat. Han ger inte upp hela sitt liv för mig. Nej, han stannar kvar i sitt eget liv och prioriterar det lika mycket. Jag tror att det är bra för mig. Han utmanar mig som ingen annan har gjort tidigare. Det gör ont, för han utmanar mig att växa. Den känslan har aldrig drabbat mig, att JAG måste skärpa till mig.

Rädslan handlar om att jag inte kan kontrollera, att jag inte har kontrollen över honom denna gång. Och då blir jag rädd, överanalyserar och trycker ner mig själv. Istället borde jag bara se var saker och ting leder. Att låta denna process ha sin gång och lita på processen, inte kontrollera.

Jag bara hoppas att jag klarar det, att jag inte blir förblindad av min perfekta lilla mall av hur saker och ting ska se ut. Min mall säger att en kärleksrelation alltid inleds med att man träffas dygnet runt i början, annars är det inte förälskelse. Då tror jag helt plötsligt inte att han är intresserad, trots att han säger det. Jag börjar nu sakta men säkert inse att det kan vara nyttigt att inte rusa in i något förrän man faktiskt lär känna någon innan.

Slutet gör så ont

Idag gjorde jag slut med min älskade pojkvän. Jag älskar honom, det kommer jag alltid att göra. Men han är inte mannen för mig. Han har för mycket problem och jag kan inte rädda honom. Det är inte min plats.

Saknaden är redan stor. Jag tänker på honom hela tiden och skulle helst av allt vilja ringa honom igen och be honom komma hem igen. Men jag vet att jag inte kan. Han har gått över mina gränser flera gånger och om jag stannar hos honom väljer jag min egen olycka. Men jag saknar honom och längtar efter honom av hela mitt hjärta.

Jag gråter när jag nu skriver detta. Jag gråter för allt jag kommer sakna.

But he’s just a boy – you don’t understand.

Förvirrad och ledsen

Jag är förvirrad och ledsen. Men jag vet inte riktigt varför. Därför skriver jag nu för att veckla ut mina tankar och känslor i skrift.

Min pojkvän har flyttat temporärt hem till ett par kompisar. Jag är rädd att han nu glömmer mig och inte prioriterar mig högst längre. Att han hellre vill umgås med de och inte tar med mig i planerna. Barnsligt, jag vet, men det är så jag känner och då är det lika bra att acceptera det. Vad mer kan jag göra?

Han ringde nyss. Då berättade han att han skulle på fotbollsmatch ikväll. Jag blev besviken, för jag ville ju träffa honom. Jag sa inte att jag ville vara med honom, jag lät det passera. Och istället leker jag drama-queen och säger att jag inte mår bra, att jag är ledsen. Varför säger jag inte att jag vill träffa honom? Vad är jag så rädd för?

Jag är så rädd för att han ska lämna mig. För just nu känner jag en sån enorm kärlek för honom. Men jag är rädd, att när han ser min kärlek och jag ger den, så skrämmer jag iväg honom. Jag är rädd för att han inte kan ta emot mig. För någonstans känns det som att han inte är kapabel att fånga mig när jag ger. Därför ger jag inte. Och resultatet blir att jag är ensam i mitt förhållande, för jag begär inte det jag behöver.

Terapi

Idag var jag hos min terapeut. Vi pratade om tiden jag hade varit hos henne och hur mycket som har hänt med mig under de 5 åren (varav med 1 års mellanrum när jag bodde i Asien) jag har gått hos henne vecka ut och vecka in. Hon sa, klok som hon är att:

”Somliga går i terapi för att rädda sitt äktenskap, andra går för att lära känns sig själva.”

Jag tog det som en komplimang. En stor komplimang.

Jag frågade henne om hon kan se vilken patient som kommer att gå 10 gånger och vilka som stannar i år, om det går att se redan i början. Det kunde hon. Vissa människor vågar inte gå djupare. Jag frågade henne därefter om hon kunde se på mig första gången jag satte mig i hennes stol, 21-år gammal. Då svarade hon:

”Jag kunde redan då se att du skulle vara en sån som vågade stanna.”

Att acceptera sig själv

Det är inte lätt. Oftast har jag insett att jag blir irriterad och arg på andra, oftast mina vänner. Men det handlar oftast inte om de. Istället har man speglat en sida av sig själv som man har begravt, någonstans långt ner i sitt innersta. Begravningsceremonin har redan ägt rum och man vet oftast inte ens om det.

Senaste tiden har jag försökt reflektera vad som gör att man blir så arg, avundsjuk eller irriterad på sina vänner. Läs gärna mitt senaste inlägg som heter ”Vad är en bra vän?” Jag tror inte att svaret ligger hos mina vänner. Eller att svaret är att jag måste ändra på de. Hemligheten ligger inom mig. De visar mig sidor som jag inte tycker om hos mig själv och en projicering sker.

Jag vill inte se. Vill inte.

Men kanske det är en befrielse om man vågar konfrontera, vågar möta sin rädslor för att se. Kanske det är läskigare och gör ondare att hålla ögonen stängda, än att möta ljuset och sanningen. Det kanske inte är så farligt.

Vad är en bra vän?

Jag har börjat ifrågasätta mina vänner. Jag har många olika typer av vänner. Jag tycker om att det finns en blandning i mitt liv, jag behöver olika sorter för att stilla alla mina olika behov. Men trots att jag har en del vänner så känner  jag mig ensam just nu. Jag känner inte att det finns någon jag kan dela  mina innersta tankar med eller i alla fall inte någon som skulle förstå. Och i den tomheten, känns det som att jag är den enda på denna jord som känner så. När jag går runt på stan eller pratar med jobbkompisar så verkar det som att de inte ifrågasätter saker och ting eller att de aldrig känner sig ensamma. Det är naiva tankar och jag vet att de inte stämmer. Jag romantiserar andras liv och trycker ner mitt eget. Och genom att göra så vinner jag ingenting annat än att jag själv mår dåligt.

Men det är svårt när man har vänner som har varit med en lång bit på min resa som jag börjar ifrågasätta och kanske till och med känner att jag inte längre vill ha i mitt liv. Det är sorgligt. Men samtidigt nödvändigt. För om en vän inte ger dig något utan bara tar, kan inte ett möte uppstå. Den ena kommer vara olycklig, för alla människor behöver känna att det är någon som lyssnar och som vill ge.

Jag har börjat inse att jag väljer (omedvetet, numera medvetet) vänner som bara pratar om sig själva. Tar all plats och är egentligen inte så intresserad av mig. Då kan man ju fråga sig – varför gör du det? Det verkar ju dumt? Men så enkelt är det inte. Vi människor väljer omedvetet (oftast) saker som vi känner oss trygga med, oavsett om det är bra för oss eller inte. Jag är ju ”van” att hantera såna typer av vänner. Jag känner mig trygg i att ”ge” men inte att ”ta.” När sedan insikten om detta beteende kommer till ytan så måste jag börjar rensa bland mina vänner. Och det gör ont. Och det är ensamt.

Nere på botten i November

Fy satan vad jag är nere just nu. Kan inte se någon strimla ljus någonstans. Ångesten och de destruktiva tankarna har tagit över. Jag har inget hopp kvar att jag kommer kunna ha en konstruktiv och hälsosam relation – ever! Jag vill bara gråta men det kommer inga tårar.

Det gör ont i min själ. Jag har ångest i hela kroppen. Och jag vet ju, att när jag inte ens kan gråta, så är det bara destruktiva illusioner som jag själv har skapat i mitt eget huvud. Tankarna är ju inte sanna. Men ändå är jag så rädd att gå ifrån mitt kontrollbehov. Och välja bort det. Att våga tro på framgång och lycka. Det känns främmande. Och jag vill bara gråta. Gråta tills rädslan och kontrollen har lagt sig. Jag vill bli fri.

En fantastisk bok!

Jag har varit inne i en jobbig period. Tragglad fram och tillbaka. Tappat hoppet och återvänt. Gått till psykologen för att hitta mer sanning. Ramlat i gropen och kravlat mig upp. Och nu har jag hittat en bok som har hjälpt mig så enormt. Den heter ”The Power of Now.”

Om du någonsin kommer över denna bok, läs den. Den kommer förändra ditt sätt att se på dina tankar och känslor. Man lär sig att förstå att man inte behöver vara ett offer för sina tankar. För de är just bara det – tankar – inte din sanning.

Så mycket dimma

Vit rök och endast siluetter av känslorna syns. Mina ögon lyckas inte se vad som är jag och vad som är han. Vilka känslor är mina? Vilka är hans? Är det bådas? Vad ska jag göra av det?

Demonerna spökar. De finns där runt hörnet hela tiden. Förstör jag för mig själv? Eller har jag min rätt att känna mig ledsen och besviken över hans spelkort? Vill han inte att jag ska känna mig trygg med honom? Borde jag inte göra det?

På bara ett ögonblick kan allt förändras. Stå på spel. Jag vill ha vardag, trygghet, tristessen och den enkla glädjen. Men att låta mig vila i det är för mig en omöjlighet. För jag borde fly härifrån. Jag känner lukten av branden och röken på långa vägar. Är det signaler? Eller bara mina demoner? Borde jag packa och säga ”du älskling, tack för allt, men jag är inte redo? Inte redo att släppa mitt kontrollbehov, mina tankar och illusioner, mitt behov av spel och bekräftelse”? Eller borde jag stå fast och våga vara kvar när jag känner mig osäker?

Min bild av kärlek är inte längre så sockersöt. Den är kall, otrygg och ensam.

Nu är jag här igen, samboliv och allt.

Jag har varit borta ett tag. Jag har varit i förälskelsens land och nu har jag börjat landa. Numera är jag sambo. Det har gått så fort! Vi träffades och efter två veckor bodde jag i princip hemma hos honom. Singellivet försvann, och konstigt nog sörjer jag det livet! Det trodde jag ju aldrig. Jag tror det är bra. Det betyder att mitt liv (oavsett singel eller inte) är så pass bra, att det inte är värt att släppa för att en man har klivit in i min vardag. Nä, det livet måste fortfarande hållas vid liv. Jag kämpar med det dagligen. Ett klassiskt tjej-dilemma är ju att man helt lägger sitt liv på hyllan. Men nej, nu är jag äldre och visare, jag måste kämpa och ta mina behov på allvar. Det går faktiskt ganska bra!

Destruktiva tankar finns dock kvar. Svartsjukan lurar bakom skuggor och jag försöker förstå i terapin vad som orsakar detta. Min senaste insikt var att jag är svartsjuk för att jag inte litar på mig själv. Att jag inte vet om jag klarar av att vara trogen. Det finns ju så många att välja mellan. Och även fast jag har hittat en fantastisk kille som jag älskar, så väljer man ju samtidigt bort alla dessa andra. Vad kan jag nöja mig med?

Jag är rädd hela tiden. Vill fly, som jag brukar. När jag känner att jag inte har kontroll, vill jag ta första bästa buss och fly hem till min trygga lägenhet igen. Men jag ska försöka stanna kvar, för precis som mitt arbete handlar om att stanna kvar i Sverige (inte fly!), så ska jag inte fly från en riktig relation som lär mig otroligt mycket.