Nu är jag här igen, samboliv och allt.

Jag har varit borta ett tag. Jag har varit i förälskelsens land och nu har jag börjat landa. Numera är jag sambo. Det har gått så fort! Vi träffades och efter två veckor bodde jag i princip hemma hos honom. Singellivet försvann, och konstigt nog sörjer jag det livet! Det trodde jag ju aldrig. Jag tror det är bra. Det betyder att mitt liv (oavsett singel eller inte) är så pass bra, att det inte är värt att släppa för att en man har klivit in i min vardag. Nä, det livet måste fortfarande hållas vid liv. Jag kämpar med det dagligen. Ett klassiskt tjej-dilemma är ju att man helt lägger sitt liv på hyllan. Men nej, nu är jag äldre och visare, jag måste kämpa och ta mina behov på allvar. Det går faktiskt ganska bra!

Destruktiva tankar finns dock kvar. Svartsjukan lurar bakom skuggor och jag försöker förstå i terapin vad som orsakar detta. Min senaste insikt var att jag är svartsjuk för att jag inte litar på mig själv. Att jag inte vet om jag klarar av att vara trogen. Det finns ju så många att välja mellan. Och även fast jag har hittat en fantastisk kille som jag älskar, så väljer man ju samtidigt bort alla dessa andra. Vad kan jag nöja mig med?

Jag är rädd hela tiden. Vill fly, som jag brukar. När jag känner att jag inte har kontroll, vill jag ta första bästa buss och fly hem till min trygga lägenhet igen. Men jag ska försöka stanna kvar, för precis som mitt arbete handlar om att stanna kvar i Sverige (inte fly!), så ska jag inte fly från en riktig relation som lär mig otroligt mycket.