Beröring och rädsla

Det är konstigt hur en människa man knappt känner kan beröra en så. Hur vissa människor totalt bara flyger förbi utan notis och vissa stannar i ens hjärta förevigt. Klyshigt, javisst!

Den här killen som jag mailade igår är just en sån klysha. Han var speciell. Han såg mig och blev nog rädd för det han såg. Men vågade se det.

Jag skickade ett mail till honom igår och frågade om han ville träffa mig igår kväll. Han hade precis svarat på ett mail och meddelat att han hade gjort slut med sin sambo, och att det skulle ta sin tid. Och det förstår jag ju förstås. Men jag vill ju ändå träffa honom. Han har inte svarat på mitt mail. Varken igår kväll eller nu på morgonen. Jag antar att jag inte kommer få träffa honom igen.

Ironiskt nog var det han som visade sin rädsla för mig när vi umgicks på Gotland. Vi låg i en soffa och pratade om allt. Om att vara rädd. Han frågade om jag var rädd. Jag svarade ”Jag är jätterädd, men också modig. Och det kan man ju bara vara om man är rädd.” Han svarade ”Det jag är rädd för just nu är att jag inte ska få träffa dig igen.”

Och nu när han har chansen att träffa mig igen, så svarar han inte ens på mitt mail. Och jag saknar honom konstigt nog.